Jag går ofta och gärna på bio, vilket i hög grad underlättas av årslångt innehav av s.k. Cinevillepas. Dessutom bidrar min hemvist i Leiden och därmed tillgång till tre trivsamma biografer inom cykelavstånd till att film alltmer blivit ett angenämt intresse. (Bild: Gunilla Leons framför en av Leidens biografer)

I mitten av juli hade den på förhand mycket omskrivna amerikanska filmen Odyssevs premiär här i Leiden och naturligtvis såg jag filmen några dagar senare. Visst gjorde den som väntat intryck, framför allt öppnings scenerna med den enorma trähästen på den oändliga sandstranden utanför staden Troja, som enligt historien/sägnen bidrog till stadens fall. Biografen Trianons stora sal var fullsatt och den tystnad som uppstod direkt efter filmens slut var ovanlig och märklig, innan publiken reste sig upp och spontant började applådera. Det hade jag aldrig varit med om tidigare! Det här var ju (bara) en film och ingen popkonsert. Men det säger något om det intryck den gjorde på publiken.

Diverse reaktioner och såväl positiv som negativ kritik har sen´ dess haglat över filmen. Dess regissör Christopher Nolan och dess huvudrollsinnehavare anses värda allt beröm och visst är det en enorm prestation att presentera den grekiska sagan för nutidens ofta bortskämda och blaserade publik och skörda ett sånt´enormt gensvar. Även jag är förvånad över att filmen ändå gjorde ett sådant intryck på mig. Kanske beror det på att jag ända sen´ skoltiden ansett den grekiska mytologin vara urtråkig och ointressant  och framför allt inaktuell i vår moderna tid. All vidskepelse, allt offrande för att vinna de grymma gudarnas gunst hör liksom inte till ens dagliga liv.. Men apropå vidskepelse – se på dagens tv utsändningar av landskamper i fotboll, där spelarnas agerande efter mål i första hand är att falla på knä på gräsmattan, titta uppåt mot himlen, stoppa en liten bit gräs i munnen, göra korstecken, innan de kramar sina medspelare. Och hur ofta håller vi inte tummarna för oss själva eller för andra, när något spännande är på gång?!

Någon tid efter att jag hade sett filmen, fick jag tag i den kände brittiske skådespelaren och författaren Stephen Frys lilla nyss utkomna bok om Odyssevs och därefter stegvis ändrat min uppfattning om grekisk mytologi. För det första är författaren Fry en mycket kunnig person, när det gäller grekisk fornkunskap och med kunskap kommer förståelse. Egentligen har mänskligheten inte förändrats särskilt mycket på de 4800 åren, sedan författaren Homeros skrev berättelsen om Odyssevs mångåriga färd i det grekiska övärlden. 

Någon modern filosof har försökt analysera Odyssevs starka behov att återvända hem till sitt Itaka och här dragit paralleller mellan dagens och forntidens människor. Båda tycks ha/ha haft en stark drift att återvända hem till slut. 

Det antagandet kan vara rätt intressant för oss utlandsboende – var vill jag leva och var vill jag dö?!

Text och bild: Gunilla Léons
Bild på Odysseys i Kirkes palats: Rijksmuseum, CC0, via Wikimedia Commons