Halland och Holland håller i trådarna på 1600 talet
Image by Hasse Lundqvist from Pixabay
En blogg om Bingestickning
När två hallänningar får sällskap vid ett bord, ja, då flyter associationerna och tankarna fritt. Band knyts och det nystas i trådar. Så var det när vi – Marie och Agneta – träffades vid bordet på SWEA Hollands nyårslunch i Utrecht den 11 januari.
Kvinnligt entreprenörskap
’Har du hört om Binge?’. ’Jo, visst vet jag om Binge, ett traditionsrikt stickningssätt i Halland’. ’Men visste du att det ursprungligen har kommit från Holland?!’ ’Nej, men … är det sant!’ Vi spinner på och kinderna blir röda av entusiasm. Det här måste vi dela med oss av till andra Sweor. Varför är det så få som känner till de fina Binge tröjorna? De norska och isländska är kända världen över, men vem har hört om Binge?
Historien om Binge är en fascinerande berättelse om kvinnligt entreprenörskap genom tiderna. Christel Eriksson har med kärlek och ödmjukhet undersökt hur Binget uppstod. Kvinnors arbete är sällan dokumenterat och det finns många frågetecken runt Bingetraditionerna. I Christel Erikssons bok ’Bingeboken; halländsk sticktradition – levande kulturarv’ (2024) beskrivs hur en godsägares nederländska fru – Birgitta von Krakau – introducerade detta stickningssätt i hemmen i trakten runt Wallens säteri i Våxtorp, södra Halland.
Välbärgade miljöer
Vi har försökt ta reda på lite mera om denna Birgitta (Brechtgien) von Karkau (van Cracau) och hennes bakgrund.
Birgitta von Krakau bördig från Nederländerna kom till Danmark med sina föräldrar. Hennes make Magnus Durell köpte Wallens säteri i Våxtorp 1654. Birgitta hade bott med sin man och tjänstefolk i Helsingör innan hon blev slottsfru på Wallens säteri.
Birgitta är född i Horn, Limburg, år 1619. Hennes far kom från Wageningen, Gelderland, och mor från Hoorn, Noord-Holland. Det är olika delar av Nederländerna. Limburg, där Birgitta föddes, är ett gränsland, långt från de västliga delarna, som med rätta får kallas Holland. Hon föddes under det 80-åriga kriget då Nederländerna reste sig mot de spanska kungarna.
Birgitta och hennes föräldrar är alla tre porträtterade som välbärgade människor. Om pappan vet vi dessutom att han dog i Helsingör 1646. Det var människor som flyttade på sig: inom Nederländerna, och till Danmark. Vi kan tänka oss att de ägnade sig åt handel och sjöfart. Kanske var de ämbetsmän. Birgitta’s svenske man kom från en borgmästarfamilj.
Stickning i Nederländerna på 1600-talet
Och sticket som hon sägs ha tagit med sig från ’Holland’, hur var det med det? Constance Williams har studerat ’Dutch knits’1523 – 2023 genom att se hur Nederländsk stickkonst återspeglas i konst, fotografi och litteratur. Stickkonsten behärskade de välbärgade kvinnorna under 1600-talet. Det ser vi på många målningar från den tiden. Omringade av tjänstefolk sitter kvinnor i vackra kläder och smycken och stickar. Rembrandts mor är avbildad stickandes av Ferdinand Bol år 1635. Men inte bara kvinnor stickade, även män. Så lär den i Nederländerna kände kaptenen Piet Hein ha stickat under sina resor med krigsskepp. Han är känd för att ha erövrat den spanska silverflottan 1628. Piet Heins pappa var sillfiskare. Far och son Hein blev tillfångatagna och under fångenskapen stickade Piet Hein sockor. Det gav en liten slant. Nederländska valfångstskeppare bar mönstrade och filtade mössor på sina resor till Spitsbergen. Sockor och mössor behövdes inte bara till sjömän och fiskare, utan också till soldater. Det visste troligen Birgitta från gränslandet Limburg.
Från gränsland till gränsland
Birgitta von Krakau kom till Wallens säteri efter det att freden mellan Sverige och Danmark slöts i Brömsebro 1645 och gränslandet Halland blev svenskt. Det var oroliga tider och stor fattigdom. Hedmarkerna var betesmarker för får, bördig jordbruksmark var det ont om. Betala skatt till godsägaren i pengar var inte möjligt. Med stickningen kom räddningen. Ull från fåren hade man på gårdarna och i hemmen fanns redskap för att hantera ull. Birgitta von Krakau kom från Limburg ett gränsland med krig och oroligheter, via Danmark (Helsingör) till Halland. Efter lite grävande känns det inte alls så otroligt att hon tog med sig stickningen från sitt hemland och satsade på bl.a. sockor till soldater när hon kom till Wallens säteri.
Stickkonsten lärs ut och marknadsförs
Det avancerade Binget krävde mer kunskap och färdighet än man hade på gårdarna. Birgittas tjänarinnor tros ha lärt ut stickkonsten och så spreds den från gård till gård. Sticka kunde man göra i hemmen, när man vallade fåren eller under husförhören.
Det behövdes inte bara kunskap, färdigheter, material och redskap, det behövdes även en marknad för att kunna sälja produkterna. Och när ullen på gårdarna inte räckte till importerades mera ull från Island.
Här kommer det kvinnliga entreprenörskapet in. Slottsdamerna i Våxtorp – generation efter generation – hade den förmågan. Sticket togs emot som betalning, avsalustickning kallades detta, till skillnad från hemstickning. Det behövdes sockor till soldaterna, och så levererades t.ex. 24000 strumpor till svenska armén från Våxtorp under Pommerska kriget (1757 – 1762). Vilken organisationsförmåga!
I norra Halland var närheten till textilstaden Borås en stimulerande faktor. Även här stickades det för försäljning och fanns det mellanhänder som såg till att stickerskorna fick ull och sticket såldes vidare. Förläggare lämnade ut ullen och tog emot stickningen mot betalning.
Binge som svensk hemslöjd
Det fanns mer kvinnor i Halland som tog Binget vidare. 1907 bildades Föreningen Bindslöjden i Laholm av doktorinnan Berta Borgström som med hjälp av lån från Svensk Hemslöjd i Stockholm lyckades få igång en produktion för försäljning. Massproduktionen till den svenska armén försvann, maskinstickning blev en konkurrent och emigrationen till USA gjorde det svårare att fortsätta. Den billiga arbetskraften försvann.
Nationalromantik, intresse från kungahuset och Bingegillen höll intresset för Binget vid liv. Hemslöjden blev en viktig faktor i Bingets fortlevnad. De stod för material, mönster och kvalitetsbevakning. Den kända vävkonstnären Märta Måås Fjetterström arbetade under några år på Hemslöjden och designade även Bingemönster. Vilken hallänning från förra seklet kommer inte ihåg glädjen i att se de vackra garnerna, mönstren och alstren i Hemslöjdens butik i Halmstad.
Den butiken är borta, men deras arkiv finns på Hallands konstmuseum, och är upptaget på websidan Digitalt museum. Är ni i Halmstad så besök Hallands konstmuseum och titta på deras samlingar. Där hittar ni textilier och mönster av bland annat Märta Måås Fjetterström. I deras museumaffär finns böcker om Binge. En lunch eller fika på museets restaurang kan bli en bra avslutning på ett besök på museet. Och vem vet kommer vi som Sweor att se stickkonst när vi besöker Tilburgs textilmuseum i mars. Tänk då på hur stickonsten spreds från gränsland till gränsland genom kunniga kvinnor som hade ögon för vad som behövs: sockor!
Text: Agneta Andersson & Marie Alm Centeno
Källor:
Anneli Johansson-Palmsköld ’Tre halländska bingetröjor’. Ur: Kulturen 1989. (s. 54-64)
Christel Eriksson ’Bingeboken; halländsk sticktradition – levande kulturarv’ (2024)
Constance Willems Dutch knits. Breisels in Nederland 1523 – 2023 (2023)
https://digitaltmuseum.se/0211813984732/bingestickning-en-hallandsk-tradition
Geni.com (genealogy)
https://www.hembygd.se/vaxtorp/binge-stickning
https://nordknit.blogspot.com/2016/12/avsnitt-42-sticka-eller-svalt-till-dods.html