Det där med nationalitet när man är född och uppväxt i Sverige och sedan landar i Nederländerna har sina sidor.

Dubbel nationalitet

I våras erhöll jag nederländskt medborgarskap efter nästan 55 år i Nederländerna. Jag får behålla min svenska nationalitet. Proceduren var enkel och min hemkommun Wageningen hade rätt att utföra den. Jag är över 65 år (75) och har bott i min hemkommun i över 15 år (sedan 1986). Det gör att min hemkommun får använda sig av ”de optie-methode”: snabbare, billigare och utan ”inburgeringscursus”. Kommunen gör en bakgrundskoll och meddelar IND – Immigratie- en Naturalisatiedienst – att jag ansökt om nederländskt medborgarskap. Efter två veckor blev jag inbjuden till en ceremoni för att ta emot mitt bevis på att jag fått nederländsk nationalitet. Nu har jag pass och ”stempas” till det kommande parlementsvalet.

Anledningar

Det var praktiska anledningar som gjorde att jag ansökte om nederländskt medborgarskap. Det blir enklare med identitetsbevis. Hittills har mitt nederländska körkort med BSN-nummer varit mitt nederländska identitetsbevis. Här i Nederländerna behöver man läkarintyg från det man fyller 75 år för att kunna förnya sitt körkort. Om jag av hälsoskäl inte längre skulle kunna förnya mitt körkort så skulle jag ha kunnat stå utan nederländskt identitetsbevis. Att förnya det svenska passet här i Nederländerna går alldeles utmärkt men kan bli lite omständligt om man bor långt från Haag och den svenska ambassaden och inte längre reser till Sverige. Det svenska passet kan jag resa med men behöver jag identifiera mig här i Nederländerna så är ett nederländskt identitetsbevis behändigt, för att inte säja nödvändigt (bankärenden o.d.)

Rättigheter knutna till ens nationalitet

Det finns olikheter mellan svenska och nederländska rättigheter och de har förändrats under de 55 år jag bott här (t.ex. pensionrättigheter, bankaffärer och -överföringar, sjukvård, sociallagstiftning). Att Sverige sedan 1997 är del i EU gör att det alltmer finns EU regler som gör att människor som har band i båda länderna inte ska behöva hamna ”tussen wal en schip”. Men det är invecklat och mycket behöver man själv luska ut. Det Sverige jag lämnade 1970 hade ett skyddsnät från vaggan till graven. Nu är det i Sverige – liksom i Nederländerna – viktigt att själv bygga upp sina skyddsnät och göra egna val. Har man rötter i mer än ett land kan det vara invecklat. Jag har förberett mig på att jag lämnar jordelivet här i Nederländerna (testament o.d.) och det har på nytt gjort mig medveten om skillnader (arvsskatt, regler runt död och begravning t.ex.). I varje enskilt fall får man tänka över vad man vill och om det är möjligt. Klurigt har jag ofta tyckt och det kommer det säkert att fortsätta att vara även med dubbelt medborgarskap.

Att ta steget fullt ut …

När jag i början av april hade skrivit på alla formulär tillsammans med ”naturalisatie”- tjänstemannen och betalat tog jag steget över tröskeln, lämnade stadshuset och gick över torget. Det pirrade till lite i magen. ”Vad betyder det för mig att inomkort bli nederländare” frågade jag mig själv. Direkt gick mina tankar till skillnaden mellan ett nederländskt för många utlänningar alltför rakt på sak förhållningssätt och svenskens benägenhet till ”lagom” och att inte uttala sig i klartext.  Kommer mitt förhållningssätt att förändras?  Kan jag bli mer nederländsk än jag redan är? Ärligt talat vet jag inte.

Rösträtt

En sak är säker … den 29 oktober 2025 kommer jag för första gången att rösta till det nederländska parlamentet. Det ser jag fram emot.

20 oktober 2025

Bild och text; Agneta Andersson